Malin Nordström volontärarbetade sex månader i Mexico 2014

Vardagsstressen som skapade en volontär

Malin Nordström fick nog av det höga tempot på sin arbetsplats. Hon sa upp sig från jobbet och lämnade livet i Stockholm för att göra verklig nytta som barnskötare på ett hem för utsatta flickor i Mexiko.

Malin var 26 år när hon äntligen fick sitt första fasta jobb. Efter år av studier och osäkra anställningsformer skulle det bli skönt att få en ny sorts stabilitet i vardagen. Som kursadministratör och receptionist på en skola i Stockholm hade hon bra lön och trevliga kollegor. Men allt eftersom tiden gick ökade arbetsbelastningen och hon vågade inte säga ifrån när arbetsbördan blev för tung. Malin var ”den duktiga flickan” personifierad, att gå till chefen och klaga fanns inte på kartan.

– Lönen var bra men det kändes aldrig som att jag gjorde något vettigt för den. Jag hade ingen ork och kände mig sönderstressad. Jag ville inte göra någonting annat än att hänga hemma och det var ju inte alls ett sådant liv jag ville ha, berättar Malin.

Till slut blev situationen ohållbar och hon bestämde sig för att söka tjänstledigt. Ansökan avslogs och i september 2013 tog hon det avgörande beslutet och sa upp sig. Under uppsägningstiden började en plan formas i Malins huvud, en flyktplan. Hon ville ägna sin tid åt någonting betydelsefullt samtidigt som hon ville fly från sin inrutade vardag.

I slutet av december kontaktade hon en svensk volontärorganisation vid namn Peaceworks och mindre än två månader senare satt hon på ett flygplan till Mexiko City. Sista anmälningsdag för volontärresor med avresa i februari hade passerat för länge sedan, men organisationen gjorde ett undantag och hörde sig för om det fanns någon som kunde ta emot Malin med kort varsel. Det kom två svar. Det första från ett barnhem i Kenya, och det andra från ett hem för utsatta flickor i Mexiko. Trots att Malins spanskakunskaper var så gott som obefintliga föll valet på det senare alternativet.

Det var en sen februarikväll när Malin landade på mexikansk mark och hon kände sig förvånansvärt lugn. Någon från Peaceworks skulle möta upp henne på flygplatsen. Hon hämtade ut sitt bagage och gick ut i ankomsthallen för att möta upp personen som hon antog väntade på henne, men hon hittade ingen. Minuterna gick och ankomsthallen tömdes sakta men säkert på folk. Den där lugna känslan i magen började bytas ut mot nervositet. Efter ett tag tog hon upp sin telefon och försökte sms:a sin svenska kontaktperson. Eftersom hon fortfarande hade sitt svenska nummer gick det inte fram. Det kändes som en evighet, men efter en halvtimme dök personen upp. Under sitt halvår som volontär i Mexiko blev det några kulturkrockar medger hon, men just det här med tidsuppfattningen var nog det hon hade svårast att vänja sig vid.

Barnhemmet som Malin arbetade på drevs av sex katolska nunnor och hade plats för 50 flickor. De yngsta barnen var fyra år, och de äldsta var arton år gamla. Barnen kom till hemmet av varierande orsaker. En del kom från gatan och en del hade föräldrar som missbrukade, var allvarligt sjuka eller levde i extrem fattigdom.

Malin jobbade måndag till fredag, mellan nio och halv fyra. De äldre flickorna gick i skolan på förmiddagen, och de yngre barnen på eftermiddagen. Hon såg till att alla fick mat och åkte med dem i skolbussen.

– När jag började vid nio hade barnen redan ätit frukost. Då lekte jag med dem och ibland kom det andra volontärorganisationer som anordnade olika aktiviteter.

När Malin kom till barnhemmet jobbade det en annan volontär där vid namn Clemence. Efter några månader var det dags för Clemcene att åka hem och Malin, som hade lite svårt med språket, blev själv med de 50 tjejerna. Nunnorna hade fullt upp med att driva centret och arbetade inte ute i verksamheten på samma sätt som volontärerna. Det var en tuff tid för Malin.

– Man kan sitta här och prata om alla minnen och allt kul, men det var ingen dans på rosor. Jag mådde ganska dåligt emellanåt. Tjejerna kunde vara väldigt taskiga. Och jag kunde inte prata spanska, säger hon med uppgivenhet i ögonen.

Precis som alla barn testade flickorna på barnhemmet gränser ibland. Malin berättar att hon blev osams med en av de äldre flickorna en gång. Hon hade slagit ut Malins kaffekopp och när Malin skällde på henne började hon härma henne. Då tog tålamodet slut. Malin stormade ut ur rummet. När hon kom tillbaka gick en av de andra flickorna fram till henne, tog tag om hennes axlar och bad henne räkna till tio. Det var så det fungerade, flickorna fick i stor utsträckning ta hand om varandra och lösa sina egna konflikter.

– Det är absolut inget ultimat ställe att växa upp på. Nunnorna gjorde ju jättemycket. Men det barnen saknade var någon slags modersfigur som kunde styra upp bråk och finnas där som en fast punkt. Det var så mycket som jag inte kunde hjälpa till med.

Malin bodde i ett eget rum på barnhemmet, men efter tre månader flyttade hon till en värdfamilj istället. Det fanns flera anledningar till flytten, bland annat för att hon aldrig fick vara ifred och femtio barn låter en hel del. De gick upp klockan fem på morgonen och då var det omöjligt för Malin, som är en väldigt morgontrött person, att somna om. En annan anledning var att Malin ville få en större inblick i hur en mexikansk familj lever.

Hon kallar dem sin ”mex-familj” och hon talar om dem med värme. När hon fick ett paket med mat från Sverige bjöd hon sin nya värdfamilj på delikatesser som mjuk pepparkaka, lakrits och den svenska versionen av tacos. I Mexiko äter man nämligen sina tacos med köttbitar, salsa och massor av koriander. Ingen köttfärs, ingen hackad gurka och definitivt ingen Santa Maria-krydda.

När familjen åkte på semester fick Malin följa med, hon hängde med på fester och umgicks med familjens vänner. Och just det här kulturella utbytet är något hon ser tillbaka på som en av höjdpunkterna på resan.

– Man får lite perspektiv på saker och ting, säger hon.

Det blev många tårar när det var dags att åka hem. Ett halvår gick snabbare än vad hon hade förväntat sig och plötsligt var det dags att säga hejdå till alla de tuffa men samtidigt så sköra ungarna. Flickor vars tårar hon hade torkat och hår hon hade luskammat. Flickor som hon aldrig mer skulle träffa.

Men det var inte alla barn som kom för att säga hejdå. För dem var det inte första gången en volontär lämnat dem för att resa hem. Många av flickorna hade blivit övergivna och svikna av vuxenvärlden så många gånger att de inte ville släppa någon nära igen och definitivt inte ta några tårfyllda avsked.

– De som det tagit längst tid att komma nära, de tyckte nog att det var jobbigt.

 

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>